En månad, tusen kronor

En liten detalj som kan försvåra kommande fattigdom är att jag byter arbetsplats samma dag som jag ställer mig i brödkön. Har försökt tänka bort det och gömt mig bakom hypotesen att man ger ett mycket rejält intryck om man alltid har en hemlagad matlåda i väskan. Så långt inget problem, kaffe är med all sannolikhet gratis och fruktskål borde finnas på plats.
Jobbigt blir det först om nån kollega har förbarmande över den nya, vilsna och oroliga killen och därför beslutar ta med honom på lunch, eller än värre afterwork.

Vad gör man då:

Nää, asso jag äter bara matlådor, dricker inte om jag inte verkligen måste.. Nänä, jag är inte alls tragiskt snål och dum i huvudet, jag inser bara inte värdet av att ha bra relationer på jobbet. Visst kan jag följa med och käka middag, jag kommer efter maten för jag ska passa en rad olika barn en stund, sen kan jag inte dricka nåt för jag skall övningsköra inatt. Och du, förresten, jag vill inte betala på Inga-lills pensionstulpaner, jag känner ju inte henne så väl änna..

Det finns inga regler som hindrar att man berättar att det är ett fattigdomens experiment man deltar i, men det finns mycket som pekar på att man kommer låta bli. Exempelvis känns det jävligt töntigt, konstigt och obalanserat. Man avslöjar också snabbt att man har otroligt dålig kontroll på sig själv och sin ekonomi och man tycker att det är ok att det går ut över omgivningen.

/Mattias